Fördubbladt de Himmelskas ynnest blef röjd
I hyddans famn:
Der ljudade redan, med välkommans fröjd,
Lill’ Frides namn!
I vaggan sött slumrade Idugans son;
Små elfvorna flägtade mygg derifrån.
Och karleken log, under trohetens bön,
Vid Huldas bädd,
När natten sig höljde i mantelen skön,
Med stjernor klädd;
Då sväfvade Freijer, i drömmarnas vår,
Kring Hulda, med rosor i guldlockigt hår.
Snart sjufaldt och sjufaldt, vid dagningens rand,
Af lian bröts
Den axrika skörden; mång’t sädesband
Af Freijer knöts.
De sträckte sig vida kring gärden och strand,
I gyllene råga ur Skördgudens hand.
För Idugan lyste nu himlen så ljus,
Han såg dit opp; —
Då hördes en stämma, ur vindarnas sus
I lindens topp:
”Den lönar, som fågeln på luftvägen när
Och menlösa liljan i dalarna klär.
