Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 170 —

HYMN MIDSOMMARSDAGEN.

När österns glöd på skogens toppar blänker,
En daggfrisk morgon öfver jorden sänker,
I lundens tjäll på kullens tempelrund
Skön är, Natur! din helga sabbathsstund.

En blomsterbrud, du underbart predikar
Ett himmelskt ord, kring spegelklara vikar,
Der löfklädd strand, i festlig skrud så skön,
Sig lutar ned, liksom i helig bön.

Båd’ lund och flod af andaktssuckar bäfva;
Med sångens fröjd de lätta fåglar sväfva
Från tufvan opp, när, omkring dal och höjd,
Du tyder lifvets första oskuldsfröjd.

Mång’ tusen röster i oändlig scala,
Profetiskt om sitt höga Upphof tala:
Uppslagen är, omkring den vida jord,
En bilderbibel, prydd af blomsterord.

O, att den hand jag till mitt hjerta slöte,
Som bundit kransarna i däldens sköte!
O, att den röst jag i min själ förnam!
Som kallat verlden med sitt varde fram!

En verld så skön, der Gud, i spegeln gjuten,
I himmelskt ljus, och dock i töcken sluten,
Till hjertat ser, likt stjernans återsken,
Som målar källan mera klar och ren.