Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/177

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 171 —

Som själens skönhet genomskinlig strålar
Ur anletsdrag, som Herrans afbild målar;
Så talar Gud i all naturens prakt,
Der andan i sitt verk fördold han lagt.

Oändlig, som den rymd, din sol förgyller,
Der stjernkrets öfver stjernkrets hvalfvet fyller,
Af stoftet, Gud! du dock ett rum begär:
En afgrund, utom dig, vårt hjerta är.

Af Dig har ljuset fått en verld derinne: —
I evig klarhet af dess himmel brinne,
Midsommarssolen lik vid polens rand,
Din kärlek, Gud, i sorgens öckenland!

I höjd af glädje och i djup af smärta
Är gränsen mellan Gud och men’skans hjerta:
Då flyger tankan tid och graf förbi,
Att närmare förent med himlen bli.

Då fann jag dig: jag skall dig återfinna,
När ögat slocknar, dina stjernor brinna
Kring thronen, der i ljusets härlighet
Cheruber sjunga: ”Evig salighet!”

Som morgonsolen hämtar daggens droppe
Ur däldens natt till purpurskyn deroppe,
Så skall din kärlek, o, min själs Försvar!
Förena hvad af himmelskt ursprung var.