En stjerna gick opp öfver Siloas flod,
Der, Zion! på höjden förlåten du stod,
Beröfvad din jordiska spira:
Ej genljöd af sångernas heliga fröjd
Ditt tempel af ceder från Libanons höjd,
Att konunga-ättlingen fira.
På strå har Maria sin förstfödde lagt;
Så glad var dock Salomo ej i sin prakt,
Som känslan den moderligt fromma,
När Barnet upplyste med glorians sken
Det torftiga tjäll, der hon vårdar allen
Försoningens paradisblomma.
Det qvinliga hjertat, på allmagtens bud,
Förenande men’skan å nyo med Gud,
Först älskade Verldens Messias.
Hvad fröjd i bebådelsen ofvanifrån:
”Välsignad! af dig, genom Gudomens Son,
Skall slägte från slägte befrias!”
Fridsfursten, som skapade, blott med sitt ord,
De lysande solar, den grönskande jord,
I dag blef en menniskas like: —
Till Jesus, ett barn i sin vagga, vi gå,
Och oskuld och frid ur hans blickar vi få,
Och del i hans härlighets rike!
Min broder du blef, i ditt hjerta du bar
De dödligas qval, när, o Jesus, Du var
Guds Kärlek, förklarad på jorden:
Min tår var din tår, och mitt väl var ditt väl,
Du källa af styrka och ljus för min själ,
Du Konung för Konungar vorden!
