Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 12 —

TILL MIN LUTA.

I sorgens hem, o väna Luta! klinga
En mild accord, som döfvar qvalets ljud;
Högt ofvan töcknen låt min ande svinga
På klarnad sky till harmoniens gud!
Hvem stämde dig för glädje, som för smärta?
Hvem gaf dig känslans röst? I detta hjerta
Din ljufva klang var, från min lefnads vår,
Min tröst i skymning och mitt hopp i ljusning:
Du Näktergal, som ej din egen tjusning,
Ej sjelf din stämmas salighet förstår!

Ju mera kretsen sluts för lifvets drömmar,
Ju närmare jag sluter mig till Dig;
Och när ditt gensvar för min klagan ömmar,
Flyr själen säll från stoftets dunkla stig.
En inre verld den yttre lätt försakar,
Då fridens engel i dess tempel vakar;
Och tyst, och tålig vid mitt ödes dom,
Jag höjer blicken öfver jordens hvimmel,
Och bär inom mig sjelf den känslas himmel,
Som utgör ädla själars helgedom.

O, var ett echo af min dolda trängtan
Till ljusets hem i själens fosterland!
För kärleken förklara hjertats längtan,
Och byt dess boja till ett blomsterband!
Ja, klingen evigt, klara silfversträngar,
Att minnets suck med känslans tår sig mängar,