Ett enda hjerta dock för Rizzio ömmar,
Ett enda hjerta anar Rizzios qval.
Först när en tår, till hälften fallen, röjde
Den eld, som i Marias öga brann,
Djerf hyddans son till thronens blomma höjde
Sin tjusta blick, — och hvarje gräns försvann.
O, kärlek! säg, när kring de Två du sväfvar,
Ej vikande för någon makts befäl,
Hvi Du för Rizzios unga dagar bäfvar
Den stund, då kyssar gjuta själ i själ?
Kringsmygande i borgens lönnhvalf lyssnar
En glömd Gemål, som uppå jungens hed
Ett lodjur, först när dagens hvimmel tystnar,
Blodgirigt störtar sig på rofvet ned.
Skrämd näktergalen slöt sin hymn i lunden,
Nattfogeln ensam dödens budskap bar;
Blek Cynthia såg den brudligt sälla stunden,
Som ock till hämdens fröjd utkorad var,
När Darnley [1], hemsk, med straffets dolk beväpnad,
Af natten dold vid Fröjas läger stod. ...
Snart Mördarn skådade, med Macbeths häpnad,
Sin hand för evigt stänkt af offrets blod.
En bildstod lik, i södern kärligt sluten
I yppig fägring af en rankas arm,
En gudayngling än i dödsminuten
Låg Sångens Älskling vid Marias barm. ...
Hon ensam sparades för grymma öden! —
Ger aldrig purpurn rätt till sällhets namn?
Gläds, Rizzio, gläds! för dig en fröjd blef döden:
Han var ditt lif, han var Marias famn.
- ↑ Marias andra Gemål
