Liten Hilma låg så skön,
Händren knäppta hop till bön,
Och på munnens ros
Själen, som en fjäril, nyss
Hade tryckt en himmelsk kyss,
Förr’n hon flytt sin kos.
Modershanden myrten bröt,
Liten krans och krona knöt
Åt sin englabrud:
Tåren föll på bladen ner,
Och re’n smyckad Hilma ler
I sin svepningsskrud.
Resan stundade så fort:
Vägen bar till grafvens port.
Hilma, ack, så säll,
Fick se’n endast helsa på
Far och Mor bland englar små
Någon högtidsqväll.
Men, förr’n kistan slogs igen,
Kysste moderskärleken
Kindens lilja sist,
Och, vid smärtans heta tår,
Ur det fina silkeshår
Tog en myrtenqvist.
Hilma göms i mullen ner:
På de gröna bladen ser
Än den sorgsna Mor;
