Från Wikisource, det fria biblioteket.
BARNETS LÄRA om STJERNORNA.
På höjden satt en astronom
Och blickade mot hvalfvets dôme,
Dit Herschels tub hans tanka sträckte
Så långt, som ögats synvidd räckte.
Då kom ett Barn: ”Stjerntydare,
Hvad det är grannt i taket, se!
Säg, vet du, om min lefnadsstjerna
Är klar? Jag ville det så gerna!” —
Den Lärde i kalkulen störs;
Men vänligt dock till barnet hörs:
”Jag kan din fråga ej besvara,
Förr’n ditt problem du vill förklara.” —
”Jo, vet, hvar men’ska ofvan skyn
Sin stjerna fått; — hvad härlig syn!
När lydnad fromt mitt hjerta hyser,
Ett Jul-ljus lik, min stjerna lyser.
Men, då jag ej är god, alltre’n
Hon släcker ut sitt blida sken,
Och vill ej mer min bana följa,
Men sorgsen i ett moln sig dölja.
Dock har man sagt, att klarast lär
Hon bli, när ett Guds barn man är;
|
