Min tacksamhet, som ingen tid försvagar,
Förnyad städs, af hvarje skuld förhöjd,
Blef heliggjord, då, re’n i vårens dagar,
Jag värnlös stod, mot sorgens urna böjd.
Med himlens röst inom min själ förblandas
Den röst, som i min barndom ledde mig:
För Dig min första suck, när dagen randas,
För Dig min sista, då han sänker sig!
När aftonstjernan ofvan tjället blänker,
Af friden i din själ en bild så klar,
Och dessa blad en vänlig blick Du skänker,
Mins då, min Vårdare, min Fosterfar!
Min Majdag flyktad i ditt hägn, det milda,
Lik källans våg i lugnet af din däld,
Der känslan väcktes, att i toner bilda
Sin vår-idyll, så glad och oförställd.
Ett Sångens tempel var den vida jorden,
Der hoppets genier höjde glädjens ton;
Naturen blott min Lärarinna vorden,
Slog gyllne harpan på sin blomsterthron,
Tills, skild från Dig, en okänd verld sig målar:
