Gläds, fromma hjerta! När du tror och hoppas
En evig vår af fridens liljor knoppas.
Gläds, Jesu Kärlek är den sol, som ler
Ur sorgens moln, när vid hans kors du ber.
Gläds, ödmjukhet! Din ringhet ej förglömme,
Att adlad genom Jesu efterdöme
Du blef en gång. Med Trones rika skatt
Du äger Gud i qvalomtöcknad natt.
Nu i den själ, som Kärleken dig gifvit,
Sitt löftesord religionen skrifvit,
När höstens kulna vind på grafvens gård
Elegiskt slår förgängelsens accord.
En inre röst, som intet ljud kan härma,
Odödlig längtan, barnslig kärleksvärma
Då hviska i din själ: ”Jag ej förgår!”
Och Jesus, Jesus blott, din suck förstår.
