Saliga Natur! härinne
Lefvande i Konstnärns sinne,
Återspeglas du i magiskt ljus:
Lyssnande till sorl af vattnets vågor,
Hjertat värms af sommarns lågor;
Lunden rörs af vestanvindars sus.
Säg mig andens namn, som talar
I de sol beglänsta dalar?
”Konstens Genius” — till svar jag får. —
Känslan blott hans gudaspråk förstår.
Se Förtrollarn, hvar han svingar!
Himlen bär hans ljusa vingar,
När på duken med etherisk hand
Taflans färgspel harmoni han skänker.
Och när solens glans han sänker
Öfver lummigt ekbevuxen strand,
Mellan trädens gyllne skimmer, —
Drömmande min själ förnimmer
Fåglarnas koncert, idyllers ljud,
Saligt hyllande naturens Gud.
Der i molnens brutna strålar
Kring ett Götiskt Slott[1] han målar
Minnets tafla i sin aftonglans.
