Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/205

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 199 —

        Månn’ i tornets långa sorgedagar
        Än Kung Eriks ande klagar
För sin Herdarinn’ en ljuf romans?
        Himlens tårar sakta dugga
        Öfver lundens dunkla skugga,
Och kring Sagans verld, på bilder rik,
Sörjer böljans florbeklädda vik.

        Men från Mälarn flyr mitt öga
        Bort, att tjusas af den höga
Nordens under: Göta-elfvens fall:
Fram ur sprängda klippors hvalf det kastar
        Sig med jättekraft, och hastar,
Tumlande i skummigt silfversvall,
        Ned i djupets hvirfveldansar.
        Under trädens friska kransar
Klart i perspektiv ur dalens lund
Yppigt strålar. Edens morgonstund.

        Tusenskiftad sig förnyar
        Ljusets prakt, ur varma skyar,
Likt ett guldregn på hvart Landskap stänkt.
Frid och välljud själen återfinner,
        När i klara strålar brinner
Himmelsk skönhet, ner till jorden sänkt;
        Som ett echo fjerran svarar
        Hennes inre röst, bevarar
Gudasynen, — men i tjusning blott
Har hon spegeln af dess bilder fått.

        Stolt, att få din Landsman vara,
        I min däld jag vill förklara