Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 15 —

HJERTATS TILLFLYKT.

Om ödets ström bland branta klippor ilar
Och sorgens dimma höljer lifvets stig,
Gifs dock ett stormfritt tak, der hjertat hvilar,
Ett barndomshem, som aldrig sluter sig.
Dit höjer jag min blick i tårens timmar,
Då aftonstjernan mellan molnen glimmar;
Och klart jag templet med dess palmer ser.
Der helgar sig min tanka och min vilja,
Och själen, hvit som dalens unga lilja,
Än ren och öppen emot himlen ler.

Ej denna Himmel oss till slafvar bildat,
Han gaf oss alla Viljans fria lag;
Ej hjertats fält blef ämnadt, att förvildadt
Hos ägarn ligga, utan skörd och dag.
Må då, i hvarje stund af sommarvärma,
Till oförgänglighetens lif sig närma
Hvart frö, som såddes af Naturens hand!
De blommor, som det bär, skall väl min smärta
Förgifta dem? skall frosten nå mitt hjerta,
Förrän det pröfvat all sin lågas brand?

En skatt förborgad är i Ljusets källa;
I snillets alster, som i evigt lopp
Ur hennes rika gyllne ådror qvälla,
Hon bjuder oss odödlighetens hopp.
Till stjernor gjutas der dess brutna strålar,
Naturen i förnyad glans sig målar
Och famnar Konsten, i ett sällt förbund.
I ensamheten af min tysta boning
Är denna verld mitt lidandes försoning,
Och för min syn står paradisets lund.