Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 16 —


O! blott jag lyssnar till en röst derinne,
Liksom en harpoklang på vinden förd,
Så glesnar smärtans töcken i mitt sinne,
Och känslan vet sig af ett echo hörd.
Ett samljud vaknar då i all naturen,
Och verklig blir, till låga hyddan buren,
Hvar helig dröm. Ack! till mitt hjerta tryckt
Är hvarje hand, som tecknat snillets pregel
I fantasiens rika bildnings-spegel,
Vid Sångens slag, vid Tankans gudaflygt.

Jag häpen ser Castalias klara vågor,
Lyst blott af månans blick, så blyg och rädd;
Dock, lifvad af mitt hjertas glada lågor,
Jag nalkas ock den Huldas blomsterbrädd.
Blott vårens förstling dristar handen bryta,
Den späda Anemonen; tårar flyta
Som daggens perlor på dess hvita blad;
Men, under ödets hot och dunklets möte,
Jag trycker blomman till mitt varma sköte:
Jag fick dock Ett, af allt hvarom jag bad!

Månn’ denna enda tröst min själ försonar
Med hvarje bön, som ödet gäckat har?
Ja, hörbart ju inom mitt hjerta tonar
Den harmoni, som ger min fråga svar.
På vilda fjäll må nordans stormar ryta!
De skola ej min själs musik förbyta:
Jag vet, en himmelsk vår skall dock en gång
Kring Psyches bröst med lätta vingar spela,
Och dimmans flod i purpurmoln sig dela,
Och svanen sjunga lifvets morgonsång.



HJER