Skön öfver Romas Älskling blänkte
Re’n ärans morgonsol; likväl
Han sig en gräns i konsten tänkte,
Oöfverstiglig för hans själ.
Med synligt, ej med inre öga,
Engång ifrån sin genius skild,
På jorden sökte han den höga
Modellen till Madonnans bild.
Väl med en romersk höghet prålar
Marias ljufva anletsdrag:
En vår sf liljor Raphaël målar
På taflans duk; men dag från dag
Han plånar ut, hvad handen tecknar:
I moln är åter grunden bytt:
Ett irrbloss, hvarje bild förbleknar,
Den stund ingifvelsen har flytt.
Så städs vid konstens altarlåga
Han hänryckt stod, och dock, förtärd
Af inre qval, han höres fråga:
”O, Gud! hvar är din urbilds verld?
Jag hör naturens harpa klinga
Melodiskt öfver tidens haf;
En återglans jag ville bringa
Dig af den helga tro, du gaf.” —
I skolan af sin fornverld danad,
Hans själ var Gudars hemlighet:
