Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/216

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 210 —

Men hastigt förmörkades hinder och fält:
Af thordönet bergen genljudade gällt,
Der vilddjuren bäfvande röto.
Lekbröderne höjde sin klagande röst,
Och samfällt till Jesu förtroliga bröst
I faran sig närmare slöto.

Den ljungande strålen ur molnbäddens flor
Till jorden med tändande flammorna for:
I skogen, der klipporna skälfde,
Som eldstoder lyste, i blixtarnes ljus,
De splittrade cedrar; vid stormarnes brus
I lågor sig himmelen hvälfde.

Den värnlösa skaran kring Gudomens Son
Uppsökte i nejden, vid åskornas dån,
Ett skygd i den mossiga klyfta.
Då rusar ur kulan en rytande tropp
Af lejon, med fladdrande mahn i sitt lopp,
Att ramen mot barnen upplyfta.

”Tillbaka!” böd Jesus, och vilddjurens hot
Försvann, och de sönko på knä för hans fot;
Mildt skogarnas Konung upphöjde,
Med hyllande åtbörd, sin talande blick;
Men djupt, när af Barnet en smekning han fick
Sitt lockiga hufvud nedböjde.

Då himmelen ljusnat och stormarne flytt,
En paradislustgård blef synlig på nytt:
På blommande gräset så roligt,
Vid bäckarnas sorl och vid fåglarnas sång,
Med lejonets ungar, i dansande språng,
De menlösa lekte förtroligt.