När Jesus var barn, till sin Moder han bad:
”Gif lof, att jag plockar mig liljor och blad
Med Jacob, min broder, i lunden!” —
När löftet var gifvet, de skyndade fort
Så glada och sälla, ur Nazareths port,
Som fågeln i gryende stunden.
Hvar vindflägt i vårsolens doftande land
Sig framsmög att kyssa den Eviges hand;
Hvart strå ner på marken sig böjde.
På skiftande kullen, vid cedrarnas sus,
För himmelska barnet små tindrande ljus
Ur blommornas kalkar sig höjde.
Med fröjdefull tunga den vingade tropp
Uppstämde i palmerna, topp ifrån topp,
Ett genljud från englarnas rike;
De söngo en andelig visa, så skön.
Om kärlekens krona, om sorgernas lon
Se’n Gud blef en menniskas like.
Och Jacob mot jorden sig böjde, så glad,
Att bryta en ros med de fagraste blad:
En orm, som i gräset sig gömde,
Vid handen, den späda, då hängde sig fast;
Och, slingrad i vågor kring armen, med hast
Sitt gift i dess ådror han tömde.
