Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/220

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 214 —

SANCT RAGNHILD.

Legend.

Till Nunnorna i höga klostersalen
Så vänligt ljuder Abbedissans bud:
”Gån, Systrar! nedom kullen der, i dalen,
Och bryten blommor till en festlig skrud.
Marias högtid skall i morgon firas,
Dess bild och altare med kransar siras,
Vid helig bön och fromma sångers ljud!”

Den unga Ragnhild, menlös som naturen,
Med lätta steg ur trånga cellen går.
Glad, att i fjerran lemna klostermuren,
Der solen galler blott och reglar når,
Hon öppnar hjertat, lik en ros i lunden
Af ljusets stråle helsad morgonstunden,
När vestan kysser bort dess längtans tår.

Med korgen i sin liljehand, hon söker
De skönsta blommor, hvilka dalen bar;
Men snart hon lockas af en stig, som kröker
Upp till en bergshöjd, der hon aldrig var.
En yppig rosengård hon skådar: — ”Blänkte
Väl Nordens blomster nå’nsin så?” — hon tänkte:
”Guds Moder! snart din krans jag färdig har.”

Men häpen Ragnhild vid sin sida röjde
En väpnad Kämpe, bäst hon glad såg opp.
Få fasta skuldran purpurmanteln dröjde,
Lik dagens rosenskrud kring fjällets topp;
En gyllne hjelm hans ljusa lockar prydde;
Och blixt på blixt ur ögats azur flydde,
Dock mildt de tolkade ett vaknadt hopp.