Sin fägrings låf för första gången hörde
Hon rodnande, med Nunnans blyga skick;
Och medvetslös, hvart kämpen Ramund förde
Sin sköna gäst, med ny förtjusningsblick,
Hon klostret i naturens tempel glömde;
Ej visste hjertat än, hvarom det drömde —
Dock re’n förtroligt vid hans arm hon gick.
Med vingar tyckte Ragnhild nu sig dansa
Från häck till häck, lik sommarfågeln glad:
Hon tusen blommors färgprakt såg bekransa
Hvar jemnad klippvägg, och från blad till blad
Den skönsta fjäril fladdra; ljumma vågor
Göt balsamvinden öfver kindens lågor;
Från klippan sprang en brusande kaskad.
På spetsen der fick Nunnans öga följa
En synvidd, ej af trånga gränsor stängd:
Förent med himlen tycktes hafvets bölja
Och bergens kedja, i omätlig längd.
I fjerran, på den blanka, glatta spegel,
Likt svanor hvimlade de hvita segel,
Att lifva taflan af den vida ängd.
Ett dukadt bord vid rosenhäcken kallar,
Med frukter, hämtade från fjerran kust;
Till gyllne randen bräddadt, hornet svallar
Af mjödets perlor och af drufvans must.
Bland löfven, brutna darra solens strålar
På silfverkärlen; mildrad så, hon målar
Hvar ungdomsbild i återspeglad lust.
Och Nordens sommarqväll, den ljusa, milda,
Knappt märkbar skymning öfver höjden göt;
