Sex veckor kunde du hos Ramund vara!” —
”Sex veckor? Nej!” sad’ Ragnhild — ”timmar blott.
Jag gick från klostret denna morgonstunden,
Jag vilsefördes till den fagra lunden:
Men blommor der jag till vår högtid fått.” —
”Marias fest ar längese’n förliden,
Och äfven snart din dag! Till evigt väl
Blott få sekunder än oss skänker tiden,
Att bedja troget för din arma själ.
Gå! förrän sista stunden dig förkunnas;
Än ångrens tårars svalka dig förunnas ...
Snart bålet resas skall, på mitt befäl!”
På fältet redan, ack! det tänds, och lågar —
Vid fromma Systrars bön och orgors ljud
Till döden ohörd späda offret tågar;
Ty oskuld gäller ofta — blott för Gud.
Från klosterkyrkan ljödo dödens psalmer ...
Men Ragnhilds själ såg englar små med palmer
Från bålet vinka sig, i liljeskrud.
Der Ragnhild brändes, nu en helig källa
Ur jordens dolda ådror vällde opp.
När Ramund såg dess klara vågor qvälla,
En flod han blef, och högt från bergets topp
Han störtade i dalens djup, att blanda
Med källan få sin gråt. Ännu hans anda
Der brusar fram igenom seklers lopp.
