Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/228

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 222 —

JUL-LJUSEN.

I torpstugans skymning satt Nöden så blek
Och skrämde små barnen i Julqvällens lek.
De klagade: ”Moder! ack, glimmande ljus
Ju re’n blifvit tända i Rikemans hus?

Hos oss endast hvirflande drifvorna slå
Mot fönstret, och snölakan hänga derpå.
Så klädde du hyddan, när Far stod på bår,
Och fällde, som nu, ock mång’ sorgelig tår.

Ej mera han kommer med bränsle om qvälln,
Att sprakande Jul-brasan tända på hälln;
I snötäckta grafven han sofver allen.
För Rikemans barn dukas Julbordet re’n ...

Hvart skola vi gå? Ifrån grinden, som förr,
Ej Far banar gångstigen fram till vår dörr;
Och himlen är mulen, han ser ej vår nöd.
O moder, o moder, gif småbarnen bröd!”

Så klagade barnen, tills midnatten klar
Sitt stjernljus till ensliga backstugan bar.
Då sönko de ner i den mörkaste vrå
Och qvidde, så ömkligt, på bädden af strå,

På sjuksängen sakta med klagande ljud
Bad modren en bön till de menlösas Gud:
”O, Jesus! förglöm intet barnen, de små,
När åter din födelsetimma skall slå.