En källa der ur djupet sprang,
Så klar som stjernesalen.
Hon hviskar än, båd’ dag och natt,
I jemn och stilla susning:
”Så slog hans hjerta, lugnt och gladt,
Mot evighetens ljusning.”
Der Romfar himlens englar såg
I dödens stund förtroligt,
Nu leker källans blåa våg
Med blomstren små, så roligt.
Från polen åter solen far
I bleka vinterstrålar;
Men Romfars Källa, alltid klar,
Ett Helgons oskuld målar.
