Fast ej lågan mera brinner
I den hydda, der du förr
Bad och somnade hvar qväll,
På din moders arm så säll!
Månan, svept i mörka skyar,
Är mitt hulda vandringsljus,
Blyg jag nalkas gård och byar,
Fönstren glindra i hvart hus:
Barnen dansa gladt omkring
Dukadt bord i syskonring.
Ack! låt opp för lilla gossen,
Himlen är af mörker skymd,
Der mitt tak med stjerneblossen
Höjs i nattens kalla rymd ...
Låt mig slumra få, i qväll,
På din hårda spisehäll!”
