Blott dagens helga stjerna
Var vittne till hans dyra ed.
Snart timman var förliden,
Trumpeten kallar re’n
Till äran och till striden —
Och Hildur var allen!
Snabbt hingsten sporren lydde,
I Riddarns hjelmskrud luften hven,
Och dal och klippa flydde;
Blott borgens torn, i solens sken,
Ännu en helsning sände
Till strand, der skeppet låg,
Tills vinden seglen spände
På hafvets vida våg.
I nya taflor blänkte
Nu verlden, liksom hafvets rymd,
Och minnets däld sig sänkte
Bakom hvar våg alltmera skymd.
I tusen färgor skifta
Hans ungdomsmod och lust,
Tills flagg och segel hvifta
På Saracenens kust.
Hans dolda eld nu lågar
I skyhög brand vid vapnens larm,
Och Turkens spjut och bågar
Förgäfves syfta åt hans barm;
I hvilan drufvan blöder
Vid vapenlek och dans — — —
Ack! hvarje dag föröder,
Ett blad ur minnets krans.
