Liksom han, de tysta qvalen
Du åt hoppets rymd förtror.
Så af tårar, bittra, sälla,
Skall det godas helgonkälla
Springa opp, — der minnet ser
Hvarje bleknad bild, och ler.
I sorgens natt, när moln din sol betäcker,
Djupt i ditt inre dina blickar bär:
Hvem vet, hur’ långt sig malmens ådra sträcker,
Förr än han sjelf i bergets schakt det lär?
Du ande i mitt bröst! en skatt du hyser,
Som, likt Aladdins lampa, dunkelt lyser,
Men trollar fram, när lyckans hjul står still,
En underverld, som ej hör jorden till.
Nalkas, nalkas! Gud derinne
Bor, och tempeldômen är
I ditt brösthvalf, om ditt sinne
Ärar Herrens afbild der.
Klara stjernor, än ej kända,
Gå, vid bönens offer tända,
Upp för dig: vid deras sken
Dagas hoppets morgon re’n.
Är hjelten, som en segerfest bebådar,
Mer säll än du, när vunnen är en strid
Inom dig sjelf? Den blick, dig genomskådar,
Dig öfvergjuter med sin himlafrid.
Osynlig är din genius tillstädes:
Med dig han gråter och med dig han glädes:
Din är hans kyss, när morgonsoln uppgår,
Din är hans blick i aftondaggens tår
Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/25
Den här sidan har korrekturlästs
B 2
