Renare, än vestanvinden
Nyfödd ros med vingen rör,
Oskuldsanden öfver kinden
Sina blyga blommor strör.
I hjertats fibrer, liksom strängar, stämda
Af Skaparns hand, hvad saligt välljud hörs!
Ej äro tonerna med ord benämnda,
Ty himlens språk ej uppå jorden förs;
Men vingade, som vårens fjäril, flyga
Ljusalferna ur bojans band; att smyga
Sig i en funnen syskonblommas famn,
Elysiskt hviskande förbundets namn.
Svärma, svärma! Du har funnit
Edens första tusenskön,
Och med kronan, som upprunnit
Vid Cherubers morgonbön,
Sväfva, ofvan molnen buren!
I ungdomlighet naturen
Ett symboliskt språk dig lär:
Lifvets poesi det är.
O, Kärlek, själarnas förklaring! brinner
En evig sol ej för din tjusningsblick?
För dig den hotande Cherub försvinner,
Som vård om salighetens himmel fick.
Är jorden ock för arm, att flamman nära,
Väl dig! du dock betydelsen fått lära
Af lifvets dröm: — förklingande, en gång
Du hört ett anslag af Seraphers sång!
Klaga, klaga! Näktergalen
Helst i lundens skymning bor:
Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/24
Den här sidan har korrekturlästs
