Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/250

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 244 —

Skall äfven Korset höjas
Och Nådens flamma röjas.

För Nordens vemodsfulla sång,
Tag dessa perlor klara;
Låt dem på trofast barm engång
Ditt bröllopps-smycke vara:
De återspegle i din själ
Din kejserliga Väns farväl,
När under kalla polen
Du minns den södra solen!”

Och hem med skatter utan tal
Oss lätta segel buro.
I Vestanskog, en Disar-sal
Såg eden, som vi svuro.
Högt steg då offerlågans brand,
Så skär, som våra hjertans band.
Se’n krönte sälla stunder
Vårt bo i Berga lunder.

Men lyckans dröm så flyktig är!
Snart Nornan, vred, mig väckte:
Valkyrian förde här mot här,
Och Kirfasts öga släckte.
Med sina vapen, pansarklädd,
Han lades på sin ättebädd.
Min bön till Odin sändes,
Och bålets flamma tändes.

Då sönk jag till min älsklings barm;
Het var, men kort, min plåga.
Mig grep hans Andes starka arm
Ur skyhög flammas låga.