Snart i palatsets helgedom
Man Sångmön bad berätta
Kring thronens österländska prakt,
Jag såg en jernblank Kämpevakt
I Nordens pansarskrudar,
Och skön — liksom dess Gudar!
Jag söng om Hjeltars tidsfördrif
I Vallhalls höga salar,
Om Baldurs flydda gudalif,
Så kort för jordens dalar;
Om Nannas kärlek, Nannas död! —
Då brann en Värings blick i glöd;
För mig ett knä han böjde
Och fagra stämman höjde:
”Jag ägde blott ett skepp, ett svärd
På hafvets väg, den vida;
Nu Drott jag är, i striden värd
Att stå vid Kejsarns sida. Dig, Thyra, tillhör segrens lön,
Om blidt du svarar Kirfasts bön,
Att hem, på hafvets bölja,
Trolofvad brud få följa!”
Jag log — och Kyrialax[1] med fröjd
Såg paret ifrån Norden;
Han sade då, från thronens höjd,
De milda Kejsar-orden:
”Drag hem till ättefädrens tjäll!
Engång på edra vilda fjäll
