Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 21 —

MINVANAS KLAGAN.

På Morvens fjällkust ensam satt Minvana,
Ljuft rodnande i hoppets sälla dröm:
Med blicken ilande på ljusets bana,
Åt rymdens fjerran dunkelblåa ström.
Långt ut på hafvet, som i vågor svallar
Vildt rytande mot mossbeklädda hallar,
Hon såg en vall af skimrande gevär,
Såg Fingals flotta öfver böljan tåga,
Och sköldarna, i solens brutna låga —
”Min Ryno! Ryno! är du äfven der?”

Till fosterbygdens klippor åter ilar
Från stridens vapengny en tapper här;
Minvanas blick på hvarje kämpe hvilar,
Men ibland dem ej Ryno skådad är!
En fråga på de bleka läppar sväfvar;
Den dör, då hjertat af sin visshet bäfvar ...
Hon frågar ej! — De svara nog ändå,
De sorgsna blickar, man till molnen sänder —
Den bygd, der lifvets eld sig återtänder
Och hjeltars ljusa förste-hamnar gå.

”Är Fingals Son på Ullins slätter fallen?
Stark var den arm, som honom öfvervann!
Hans växt var stolt, liksom den unga tallen
På Conas berg; en blixt i ögat brann.
Är denna stråles fagra glans förkolnad?
Låt mig då se din höga andevålnad