I molnen! silfvermantel svepa sig!
Min Ryno! säg mig blott ett ord i vinden,
I qvällens susning, öfver bleka kinden
Sänk dig i flägten ner, som kysser mig!
Ve mig! jag är allena; stormen brusar
I rymden, lik mitt hjertas vilda qval.
I gräset öfver Morvens kullar susar
Din röst ur fjällen, ifrån dal till dal.
Må vinden fritt i mina lockar spela,
Han ensam skall min gråt, min klagan dela
Och lätt bevinga vandrarinnans staf —
Min suck ej länge dock med stormen blandas,
Min morgonrodnad snart hos Ryno randas;
Hur’ ljuft, att slumra i min Rynos graf!
Minvanas kärlek nu i natten hvilar,
En blomma, ryckt i stormens mörka flod;
Ej mer till mig från jagten Ryno ilar
Med hjeltesteg i glädtigt ynglingsmod.
Med tystnaden är Rynos själ förtrogen! —
Hvar är din båga? Ensam går i skogen
Din trogna hund — Hvar är ditt blanka svärd?
Ditt spjut, som ljungade i sommarvinden,
Djupt sårande den rädda, snabba hinden!
Hvar är din sköld, af blodets flamma tärd?
Ack! Fingals härskepp såg ditt hjertblod stänka
I purpurdroppar ur din ädla barm;
Nu i ditt trånga hus ej vapnen blänka,
Och Selmas sång ej når dig, blid och varm.
Förstumma, glädjens rop med morgonvinden:
”Upp! spjutens höfding! redan nalkas hinden,
Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/28
Den här sidan har korrekturlästs
