Till ärans verld, af segerns glans omstrålad,
Min dal du flyr, en efterlängtad syn,
Med snillets eld i glädjens öga målad;
Då ej en stråles fröjd ur morgonskyn,
Från aftonstjernan, mer min själ hugsvalar.
Ack! skild från Dig! — i öde vinterdalar
Kring himmel, jord,
Ej mer ett återsvar;
En blick, ett ord,
Som till mitt hjerta talar! —
Blott minnets tröst ännu jag öfrig har.
En glädjekalk dock lifvets engel räckte,
Då först din röst, melodiskt ljuf och varm,
Förgätna toner saligt återväckte,
Som slumrade i djupet af min barm.
Från tufvans verld, opp till den blå azuren, En känsla blott, som ur ett hjerta buren,
Upplöste sig
I tusen tungors ljud:
”Jag älskar Dig!”
Och hänryckt söng naturen
Sin hymenée för harmoniens Gud.
I majfrisk dal, der nöjets kyssar brunno
Från rosig morgon och till stjernig qväll,
Genkärlek, blomman af vårt lif, vi funno
I själsförvandtskap, öfverjordiskt säll!
Der hoppets sol ej var i molnen sluten;
