Stunderna vexla och fly; den vingade Tiden vill roas:
Flickan en docka begär, Gossen en målad trumpet.
Modren hör dem: till fröjd hon ger dem de önskade skatter;
Men — hvad händer ändå? Nöjet ju mattas så snart!
Dagen derpå, re’n ligger i vrån den putsade dockan,
Och trumpeten är stum. Nyhetsbegäret med makt
Fattar de menlösa små; och genast de ropa till Modren:
”Nyare saker hit! Hvem kan väl leka med dem,
Som du oss skänkte i går?” — ”Godt!” tänker då Modren, ”de stigit
Högre i bildning!” och strax gifver hon skönare fram.
Dock, med dessa det går just liksom det gick med de förra:
Allt behandlas som kram, vräkes på sidan och glöms;
Ofta det raraste först! — ”Mer nytt! mer nytt!” de befalla.
