Ändtligen svarar engång Modren: ”Nu ger jag ej mer!”
Barnen knota en stund: men omsider till vrån de sig skynda,
Se på det gamla igen, tjusas ånyo deraf,
Ställa det opp i prydliga rum på den städade hyllan,
Fordra, att sedan enhvar skall det beundra med dem.
Är ej Publiken ett barn, som i sjelfsvåld fostras och näres? Snillets gudomliga verk, gifs det för dagen till lek?
Ofta en Auktor i vrån förborgas, och smädas på köpet,
Tills i arlequins-drägt kommer en fintlig aktör, Slumpen, och letar fram ur vinkeln det gömda porträttet,
Visar åt Tiden sitt fynd, ropar: ”Hvad herrliga drag!
Gif det ett rum i Hans Nåds galleri!» — ”Ja,” svarar då Tiden,
”Jag har betänkt mig, min son: Sätt det nu in på sin plats!”
