HIMLA-BARNEN.
Vid sömnens vallmoflägt,
I drömmens fantasi
Två hulda Genier min glada aning såg;
Med hjessan myrtenprydd och vingen lätt och fri,
De sönko i min famn, från luftens silfvervåg,
I ljusblå himmelsdrägt.
Ur ögats milda blick
Ett evigt barndomshopp
I stilla trånad log mot hvälfda azurskyn;
De söngo: själens flygt i brutna strålar gick
Vid tårens återglands på liljehvita hyn,
Till andra verldar opp.
Så saligt hvarje ton
På deras läppar dog,
Som mellan lindars sus en eolsharpas ljud,
och som ett vallhorn hörs i furans höga skog,
Då Flora vaknar opp i daggens perleskrud
På vårens blomsterthron:
”Vi tolka hoppets dröm
I våra lena ljud,
Och sänka fridens palm till smärtans stumma bild,
Vi sluta själ till själ, tvåfaldigt flägt från Gud,
Att smeka känslans färd, att göra böljan mild
På lifvets vreda ström.
