Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Af evigt ursprungsljus
Vi äro strålar blott;
Men gåtan af vårt lif vi än ej tyda lärt.
Dock der man hyllar oss, i kojor eller slott,
Har vid vår dufvo-röst sig hatet sjelft förtärt
Och flytt från jordens grus.
Hur’ ljuft att spegla få
Sin egen känslas verld
I rena sinnens fröjd, af deras echo hörd!
Vid konstens altarrand bli offerflamman värd,
Från låga dimmors rymd på fria vingar förd
Till himlens klara blå!
Af Jorden föddes vi,
och Himlen är vår far:
I tidens öcken han till hennes tröst oss gaf;
Men ack! vår sorgsna Mor bland törnen jemt oss bar;
Dock lindas våra namn af myrten på dess graf;
Musik och Poesi.”
