Offret för mitt lugn af pligten,
Offret af en mordisk sanning.
Då en sjukling ler i yrslan
Under febertända drömmar, —
Sväfvande i dödens armar,
Redan lyft på molnens vingar,
Sträckande sin famn tillbaka
Mot de bilder, som än vinka
Med en kärleksblick åt jorden:
Vis ej honom bårens kläde,
Ej den hvita svepningsduken,
Innan lampans sista skimmer
Flämtat opp och evigt slocknat!
Lifvets lag ej klokt förklara
För det fromma barnets sinne:
Lemnadt i sin glada villa
Låt det svärma, låt det leka,
Låt dess granna bublor blänka!
Färgen låntes ju af Ljuset,
Af det helga, himlaburna? —
Må då bildningskraften höjas
Än till milda stjernors kretsar!
Må då hjertat ännu tjusas
I sin framtids klara spegel!
Der en myrtenlund, i fjerran,
Dunkelgrön sin skymning gjuter,
Och den hulda Luna glimmar
Darrande på silfvervågen,
Och bland löfvens tysta hviskning
Locka näktergalens toner,
Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/37
Den här sidan har korrekturlästs
