Då ej mer ett bröst i tiden
Anar dess betydelse.
Öfvermåttet af min tjusning
Gaf jag lyrans återsvar.
Enda, höga konstnärinna,
Herrliga Natur, som målar
Minnets taflor, Hellas’ öar
Sista gång för Sapphos blick!
Sjelf det skönaste poemet
öfver kärleken, du sjunger
Nu min svanesång. Farväl! ...
Evigt skapande, hvi gycklar
Du med döden blott, att kalla
Lifvet, som på lek, å nyo
I ett evigt kretslopp fram?
Men af Gudarna deruppe
Undan dig blir anden räddad;
Tröttad af ditt skämt, han söker
Oförgänglighetena verld.
Hjertat klagar, stormen brusar,
Och de mörkblå vågor sjunga:
”Kom! Du står ju vid ditt eget
Lik? Från Leukas’ branta klippa
Blott ett språng, och ljuft vi vagga
Dig, du trötta barn, till ro.” —
Ja, jag kommer. Själen höjer
Fria vingen opp till eder,
Gudar! Evig längtan tände
Hennes låga, evig längtan
Återgifver himlens lån!
Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/43
Den här sidan har korrekturlästs
