Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 36 —

Offerkällan af min smärta
Till den sista droppan tömt!

Skall jag lefva att begråta
Sjelf min död, och i hvart solhvarf
Räkna sekler? Eller kanske
I en makas armar ljuga
Lifvets lif, och söfva qvalen,
För att drömmande än trycka
Phaons bild i stundens villa
Till ett dubbelt trolöst hjerta?
Nej, o! Kärlek, själens ungdom!
Den du gifvit Elyséens
Glädje, kan ej häda dig.

Vid den strand — der, vårens Psyche
Lik, jag skakar mina fjättrar
Af, med egen kraft, att hinna
Ljusets famn, — skall ej, o Phaon,
Offret af mitt trogna hjerta,
Som en re’n förbrunnen låga,
Tindra opp, en höstlig midnatt
Af ditt lif? Skall aftondaggen
På din bleka kind ej glindra
Vid erinringen om flydda
Dagars fröjd? Må några toner
Af min lyra genombäfva
Rymden mellan dig och mig!

”Phaon! dig jag kallade
Till ett vittne af min äras
Morgonrodnad ... O, hvad sökte
Jag i sångens gudaspråk?
Blott ett namn? Ack, det förklingar,
Som en flygtig suck i vinden,