Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 41 —


            Nattviolen
Skrämd af er strid ur slumren opp,
Jag blygsamt vågar svara;
Och har om er försoning hopp,
När jag fått mig förklara.
Min vällukt, förd af Zephyrs flägt,
Hann Hilmar, då mig Luna väckt;
      På enslig stig
      Han log åt mig:
Jag fick hans längtans helsning.

            Förgät-mig-ej.
Du klara spegel! ren och skär
Som Ljuset i det Höga,
Var vittne Du, att redligt är
Mitt lilla blåa öga!
Jag såg just ne’r emot din famn,
Då Hilmar hviskade mitt namn; —
      Du tystnade,
      Jag lyssnade:
Min blef hans hjertas helsning.






Då for en susning, sval och skön,
Igenom häck och buskar;
Och vida kappan, dunkelgrön,
Den gamle Alen ruskar —
Så allvarsam han ser sig kring
I dalen, och i blomstrens ring
      Han talar då:
      ”Nu lyssnen, små!
Och hören gamle Alen!