Jag lefvat länge, mycket vet
Den Gamle att förklara;
Och äfven hjärtats hemlighet
Jag lärde att förvara.
En gång, när jag, för höstens makt,
Min krans till jorden redan lagt,
Då var jag än
För Kärleken
Ett träd ur sjelfva Eden.
Hit kom Aline, som rankan vek,
Till Hilmars sista möte;
Jag såg två turturdufvors smek
Än i mitt glesa sköte.
Vid afskedstimmans bittra qval
Sig röjde hjertats tysta val,
Först tolkadt här —
Och stolt jag bär
Mot skyn förbundets krona!
De hviskade hvarandras namn,
Lik vårens suck i häcken.
Snart ryckta ur hvarandras famn,
På hvar sin strand om bäcken,
Ur blick till blick en stråle bröt
Som än från själ till själ sig göt:
Aline försvann —
Och Hilmar fann
Sin första känsla vaknad.
Se! derför’ ta’r han af sin hatt
Hvar gång för mig i dalen;
Och, år från år, än lika gladt
Han helsar gamle Alen,
Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/48
Den här sidan har korrekturlästs
