Den här sidan har korrekturlästs
Sitt tempel Diana har öppnat, och kallar
De tappre att pröfva sitt glädtiga mod:
I skogarnas dunkel re’n jagthornet skallar
Och lofvar förfriskning i morgonens flod.
Hvad tusenfallt echo bland klipporna vaknar,
Som fröjdfullt upprepar dess krigiska sång!
Blott Flora än slumrar; fast Maj henne saknar,
Hon drommande hvilar i dvalan så lång.
Men gyllene facklan han sänker i dalen:
Då slår hon opp ögat så menlöst, och ser
Sin bild ner i källan; i skuggan af alen
Han kysser Huldinnan, som rodnande ler.
Och tusende stämmor i lunderna fira
De sällas förening vid fjärilars dans,
När Kärleken snart och Zephirerna vira
Kring ungdomens tinning sin rosiga krans.
