MAJ.
Du dröjer i fängelset än, då han nalkas?
Och slutar ditt sinne för Gudomens flägt?
O! ser du ej gossen, som dansar och skalkas
Så vänlig och skön i sin ljusblåa drägt?
Af sippor bekransas hans guldgula lockar;
Mild oskuldens själ i hans anlete bor;
Och rundt om hans vingar, i glädtiga flockar,
Sig svingar i jubel en sjungande chor.
I Norden, den höga, tänd upp till hans ära
Ett altar i qvällen, på klippornas höjd!
Må flammande eldar till himmelen bära
Vårt urgamla offer, vår nytända fröjd!
De töckniga qvalen med röken må fara
Bland seglande molnen förglesna och fly;
Och hjertat i klangrika toner förklara
Sin vaknande känsla, så majfrisk och ny!
O, möt honom glad med din sång och din cittra!
Musik är det himmelska språk, han förstår:
På fjärden, der vågorna stimmande glittra,
I lunden sin svarande harpa han slår.
Vid flöjternas ljud, till sitt slott af demanter
Gudinnan i sjögröna slöjan oss ber;
I blåklara snäckan med sifrade kanter,
Hon gungar så lätt, då sin älskling hon ser.
