Bör min förtjena thronen:
Som de, jag präktig är; se på!
Och mycket mindre stel ändå,
Fast stark i goda tonen.
Du, lilla kräk! ej något lär,
I skogen, der du bofast är
Bland fallna barr och svampar;
Der står du, anspråkslös och rädd,
Och vandrarns fot i mossans bädd
Din lilla hjessa trampar.” —
Linnéa endast blygsamt bad:
”Ack, skona mina späda blad;
Jag nog ditt värde känner!
Du fångar, djerf, hvarenda blick
Med glansen af ditt stolta skick;
Men inga sanna vänner.
Du trifs ej fri kring dal och äng;
Blott på en ritad blomstersäng
Är konstens vård dig trogen.
Du på parterren fått din plats;
Men min — är frihetens palats;
Den svala, tysta skogen!
På kala stengeln lyft mot skyn
Den granna, fina purpurhyn,
Som ingen vällukt andas!
Jag lutad står mot Modrens barm;
Men själen, alltid barnsligt varm,
Med himlens vindar blandas
Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/74
Den här sidan har korrekturlästs
