Den här sidan har korrekturlästs
Jag växer blott i klippans ljung:
Dock såg mig der Naturens kung,
Dess Siare i Norden;
Den tid, då från dess berg han kom,
Och fann, och gaf sin lag derom,
Hvad Flora skänkt åt jorden.
Och mången vän utaf mitt land
Mig söker, genom snår och sand,
Och glad min anblick njuter;
Och mångengång en älskad röst
Mig kallar, och ett själfullt bröst
Mig till sitt hjerta sluter.
Ej minnets namn mitt högmod gör;
Dock säll jag på min klippa dör,
Att jag hans kärlek ägde!
Den blomman aldrig handen bröt,
Den skatt ej jorden inneslöt,
Som kärlek öfvervägde.
