TRASTEN.
En hemlig längtan, tänd af ljusets fader,
Mig bär till Nordanskog, så tyst och sval,
Och der bland sångens flyktiga nomader
Jag kallad är dess glada näktergal.
Der svärmande i ljusa sommarnatten
På klippans borg i vänlig alfa-glans,
Jag Brages harpa hör kring fält och vatten
Från fordom klinga mången skön romans.
Med tystnaden är sången hälst förtrogen:
Från stojets missljud flyr han rädd sin kos,
Och obemärkt i höga furuskogen
Jag är Linnéas lilla virtuos.
När hennes milda, ljufva blomsteranda
Från mossklädt altar höjs till himlens tjäll,
Hörs vindens brusning djupa suckar blanda
Med min choral i Tärnans bön-kapell.
Men när jag för min brud vill uppenbara
I glädjens drill min sälla själs musik,
I bergen skälmska dvärgarne mig svara
Och Näcken spelar i den klara vik.
Och Elfvorne, när de vårt bröllop spörja,
Med silfvervingen klar i månans glans
Och med små lysvedsbloss, de parvis börja
På ängens plan en glättig fackeldans.
Så flyr min sköna sommardröm i norden
Med lifvets glada, vingade minut,
Sjelf blott en liten sångarscala vorden,
Som snart på tidens strängar spelas ut.
