»Var har hertigen sin bostad?»
»En trappa upp i nya slottet. Hans rum ligga till höger, då man går i riktning mot vindbryggan.»
»Och madame de Mauban?»
»Alldeles mitt emot på vänster hand. Men hennes dörr låses, sedan hon gått in.»
»För att hålla henne kvar inne?»
»Säkerligen.»
»Men kanske också av något annat skäl?»
»Det är möjligt.»
»Och hertigen har nyckeln, förmodar jag?»
»Ja. Och vindbryggan dras upp till natten och hertigen har nyckeln till den också, så att den inte kan fällas ned över vallgraven utan hans tillstånd.»
»Var har ni ert sovrum?»
»I nya slottets ytterhall tillsammans med fem av betjäningen.»
»Äro de beväpnade?»
»Ja, med pikar, men inte skjutvapen. Hertigen vill inte anförtro dem några skjutvapen.»
Nu äntligen tog jag saken djärvt i mina händer. Jag hade en gång misslyckats vid Jakobs stege och skulle misslyckas igen, om jag gjorde ett nytt försök. Jag måste göra angreppet från andra sidan.
»Jag har lovat er tjugutusen», sade jag till Johan, »ni skall få femtiotusen, om ni gör vad jag ber er om i morgon natt. Men först av allt, vet den övriga betjäningen vem fången är?»
»Nej. De tro, att han är någon av hertigens privata fiender.»
»Och de tvivla inte på att jag är kungen?»
»Hur skulle de kunna det?» frågade han.
»Hör nu på. I morgon natt på slaget klockan två slår ni upp stora porten till slottet, men ni får inte försumma ett ögonblick»
»Är ni där då?»
»Inga frågor, utan gör som jag säger. Anför som skäl, när ni slår upp porten, att det är så kvavt i hallen, eller vad ni vill. Detta är allt vad jag begär av er.»
»Och får jag fly genom porten, när jag öppnat den?»
»Ja, så fort benen bära er. Men det är en sak till. Lämna det här brevet till madame — det är på franska, så att ni kan inte läsa det — och uppmana henne, om hon inte