Jag erinrar mig, att min förhärskande känsla i detta ögonblick varken var oro för kungen eller längtan efter Flavia, utan endast ett häftigt begär att röka, vilket jag naturligtvis icke kunde tillfredsställa.
Vindbryggan var fortfarande på sin plats. Jag såg dess lätta, luftiga stomme ovanför mig ungefär trettio fot till höger om mig, där jag satt nedhukad med ryggen mot muren till kungens fängelse. Jag kunde urskilja ett fönster fem till sex fot från vindbryggan åt samma håll som jag och på ungefär samma höjd. Om Johan talade sanning, måste det tillhöra hertigens våning, och på andra sidan på motsvarande avstånd måste madame de Maubans fönster vara beläget. Kvinnor äro tanklösa och glömska varelser, men jag hoppades innerligt, att hon icke måtte glömma bort, att hon på slaget två skulle vara offer för ett brutalt överfall. Jag kände mig rätt förtjust över den roll jag hade bestämt åt min unge vän Rupert Hentzau; men så var jag också skyldig honom en minnesbeta, ty ännu värkte axeln, i vilken han med en djärvhet, som tycktes till hälften överskyla hans förräderi, hade sårat mig i alla mina vänners åsyn på terrassen i Tarlenheim.
Plötsligt syntes ljus i hertigens fönster. Luckorna voro icke för, och det inre av rummet blev delvis synligt för mig, då jag försiktigt höjde mig på tåspetsarna. Jag kunde på detta sätt se ett par fot innanför fönstret men var själv utanför ljuskretsen. Fönstret öppnades och någon tittade ut. Jag kände igen Antoinette de Maubans intagande gestalt, och ehuru hennes ansikte var i skuggan, avtecknade sig de fina konturerna av hennes huvud mot ljusskenet bakom henne. Jag kände stor lust att ropa ett sakta »kom ihåg!» men vågade ej, lyckligt nog, ty strax efteråt kom en man fram och ställde sig bredvid henne. Han försökte slå armen kring hennes liv, men genom en hastig rörelse undvek hon honom och stödde sig mot luckan, med profilen vänd mot mig. Jag gissade, att den nykomne var unge Rupert, och jag styrktes i min förmodan genom ett lågt skratt från honom, då han lutade sig fram och sträckte ut handen mot henne.
»Sakta, sakta», mumlade jag, »du är något för rask i vändningarna, min gosse!»
Hans huvud var inpå hennes. Förmodligen viskade han något till henne, ty jag såg henne peka på slottsgraven och hörde henne säga lågt men tydligt:
»Hellre kastar jag mig ut genom fönstret!»
