Han kom fram ända till fönstret och såg ut.
»Det ser kallt ut», sade han. »Seså, Antoinette, är det verkligen ert allvar?»
Hon svarade ej, så vitt jag kunde höra. Han slog självsvåldigt handen i fönsterbrädet och fortfor med tonen hos ett bortskämt barn:
»Åt skogen med Svarte Michael! Kan han inte vara nöjd med prinsessan? Skall han då ha allting? Vad i all världen ser ni hos Svarte Michael?»
»Om jag talade om för honom vad ni nu säger…»
»Ja tala om det», svarade Rupert likgiltigt, passade på i ett obevakat ögonblick att stjäla en kyss från henne och utropade skrattande: »Där har ni någonting att tala om för honom!»
Hade jag haft revolvern med mig, skulle jag ha känt mig svårt frestad att skjuta ned honom; men som denna frestelse besparades mig, endast ökade jag hans skuldräkning med denna nya post.
»Men det är då på min ära inte någonting han bryr sig mycket om», sade Rupert. »Han är galen i prinsessan, som ni vet, och han talar inte om någonting annat än att skära halsen av komedianten.»
Gjorde han verkligen inte det!
»Och vad tror ni han lovat mig, om jag gör det för hans räkning?»
Den olyckliga kvinnan lyfte upp händerna över huvudet bönfallande eller i förtvivlan.
»Men jag tycker inte om att vänta», sade Rupert, och jag kunde se, att han ämnade förgå sig mot henne igen, då det hördes ett buller av en dörr, som öppnades, och en sträv röst ropade:
»Vad har ni här att göra?»
Rupert vände ryggen mot fönstret, gjorde en djup bugning och svarade högljutt och muntert:
»Jag söker ursäkta er frånvaro. Inte kunde jag väl lämna madame ensam?»
Den nykomne måste vara Svarte Michael, och jag såg honom också, då han gick fram mot fönstret. Han fattade unge Rupert i armen.
»Det är fler än kungen, som kunna få rum i slottsgraven», sade han med en betecknande åtbörd.
»Hotar ers höghet mig?» frågade Rupert.
»En hotelse är mera varning än jag brukar ge de flesta.»
