bror för att i all vänlighet göra honom några föreställningar, därför att han höll en vän till konungen fängslad på borgen, hade blivit överfallen på det mest förrädiska sätt; en förtvivad strid hade uppstått, varvid hertigen jämte flera av hans folk hade blivit nedhuggna, och konungen hade, fastän sårad, lyckats bemäktiga sig borgen. Alla dessa rykten hade, som man kan förstå, framkallat en väldig uppståndelse; telegrafen kom i gång, och nyheten var i Strelsau strax efter det order hade anlänt dit om truppers sammandragning för att inge respekt hos de missnöjda stadsdelarna.
Prinsessan Flavia kom således till Zenda. Då hon åkte uppför backen, med marskalken ridande bredvid vagnen och alltjämt enträget uppmanande henne att lyda konungens order och vända om hem, kom Fritz von Tarlenheim tillsamman med fången på Zenda fram till skogsbrynet. Jag hade återkommit till medvetande efter mitt svimningsanfall och gick stödjande mig på Fritz arm; då jag kastade en blick ut mellan de skyddande träden, fick jag se prinsessan. Men då jag vid en blick på min följeslagares ansikte förstod, att vi icke fingo möta henne, sjönk jag ned på knä bakom ett busksnår. Men en hade vi glömt, en som följde oss och icke var hågad att avstå från utsikten att förtjäna ett vänligt leende och kanske en vacker slant; och medan vi lågo gömda, sprang den lilla bondflickan förbi oss fram till prinsessan, neg och ropade:
»Ers kunglig höghet, kungen är därborta bland buskarna! Får jag visa ers kunglig höghet till honom?»
»Vad är det för dumheter, mitt barn!» sade gamle Strakencz; »kungen ligger ju sårad på slottet.»
»Jag vet nog, att han är sårad, men han är där borta tillsammans med greve Fritz och inte på slottet», envisades hon.
»Är han på två ställen eller finns det två konungar?» frågade Flavia förvirrad. »Och hur skulle han kunna vara här?»
»Han förföljde en herre och de höllo på och stredo, till dess greve Fritz kom; den andra herrn hade tagit min fars häst från mig och red då sin väg, men kungen är här med greve Fritz. Inte finns det väl, ers kunglig höghet, någon annan i landet, som är lik kungen?»
»Nej, mitt barn», svarade Flavia milt, som jag sedan fick höra, och smålog och gav flickan pengar. »Jag skall
