»Och det är?»
»Att kungen sitter på Zendas slott», sade han.
»Hur vet ni det?»
»Därför att de andra tre av Michaels hantlangare äro där. Jag har låtit anställa efterforskningar, och alla tre äro de där, Lauengram, Kraftstein och unga Rupert Fentzau — tre skurkar, på min ära, de värsta som finnas i Ruritanien.»
»Nåå?»
»Jo, Fritz vill marschera till slottet med kavalleri, infanteri och artilleri.»
»För att anställa draggningar i vallgraven?» sade jag.
»Ja, så skulle det nog bli», sade Sapt med ett grin; »och vi skulle ändå inte finna kungens lik.»
»Ni känner er säker på att han är där?»
»Det är åtminstone högst antagligt. Förutom det att de tre äro där, hålles vindbryggan uppdragen, och ingen slipper in utan en order av unga Hentzau eller Svarte Michael själv. Vi måste lägga band på Fritz.»
»Jag vill bege mig till Zenda», sade jag.
»Ni är galen.»
»Framdeles.»
»Ja, det kan så vara; men ni får nog stanna där, om ni gör det.»
»Kanske det, min vän», svarade jag likgiltigt.
»Hans majestät ser surmulen ut», anmärkte Sapt. »Hur är det med kärleksaffären?»
»Håll mun på er!» sade jag.
Han betraktade mig ett ögonblick och tände därpå helt lugnt sin pipa. Det var fullkomligt sant, att jag var vid dåligt lynne, och jag fortfor vresigt:
»Vart jag än går, har jag ett halvt dussin karlar i hälarna på mig.»
»Jag vet det; det är jag, som styrt om den saken», svarade han lugnt.
»Varför?»
»Jo», sade Sapt och fortfor att blossa på sin pipa, »Svarte Michael skulle nog inte ha något emot om ni försvann. Då ni vore borta, skulle det gamla spelet, som ni satte stopp för, komma att spelas till slut — eller han få sig ett skott.»
»Jag kan ta vara på mig själv.»
»De Gautet, Bersonin och Detchard äro i Strelsau, och vem som helst av dem skulle skära halsen av er lika vil-
